Evelina

Det är förvånansvärt, och chockerande, för mig. Jag är kär. På riktigt.
Det är hemskt, förvirrande och helt underbart.
Jag har aldrig haft en tendens att lita på folk, inte min familj, vänner
eller killar. Jag tar dagarna som de kommer och med killar har jag
alltid brutit upp då det blivit för seriöst. (Förutom en gång, vilket
jag ångrar stort.)
Men nu, med denna kille jag har i mitt liv, jag tror att jag litar på
honom. Nej jag tror inte, jag litar på honom.

update: Har fått en fråga angående det här inlägget,
det jag menar med att jag litar på honom: Jag litar på att han
tycker om mig för just den jag är.