Evelina

Jo jag måste ta upp. Burit det tillräckligt länge och jag är förvirrad.
Han gjorde mig förvirrad.
Jag träffade en kille och vi blev lite kemis, verkligen perfect match. Båda
hade lika annorlunda humor och jag trivdes så enormt bra med honom,
hans vänner och hans familj. Dock hade jag den svidande smärtan och
kvävande känslan då jag träffade honom.
Fasten jag trivdes med honom och tyckte om honom starkt kunde jag ligga
och gråta brevid honom när han somnat.
Trycka ansiktet i kudden och undra vad man gör för fel.
Varför just jag? Varför beter jag mig såhär?

Det var min självkänsla & mitt självförtroende som sa ifrån. En demon i
mitt huvud som sade:" Han tycker inte om dig. Han vill inte ha med dig att göra.
Du är för äcklig. Ful. Dum. Värdelös. Gå ifrån honom, du har ingen chans."
Som jag gjort så många gånger förut lyssnade jag till den idiotiska rösten
i mitt huvud, den kontrollerade mig/ den kontrollerar mig än.
Jag slutade höra av mig till honom och what to do, han hörde inte heller
av sig till mig...
Efter några månader pratade jag med honom om vad vi hade, han sa att jag
varit så speciell. Den speciellaste han träffat och att jag inte fattade det.
Fick det att framstå som att jag var den dåliga, jag som varit elak och inte
visat några känslor.

Men egentligen. Hur kan han säga sådant?
Han hörde aldrig av sig, han gav mig aldrig en andra chans. Han lät det vi hade
rinna ut i sanden, ut i tomma luften och verkade inte bry sig överhuvudtaget.
Det gör en så förvirrad för.. han hör aldrig av sig?
Hur kan han ha rätt att göra så? Jag blir less. Undrar vad som varit sant utav
det han sagt, men jag förstår inte varför han skulle skriva att jag var så
speciell-ifall han inte tyckte det..
Någon som känner igen sig?