outside
Nostalgin och minnena kryper inpå mig så jävla hårt. Det kryper
i mina ådror och hjärtat dunkar hårdare än vad det gjort
på sistone. Jag trodde att jag hade glömt, lagt åt sidan och förlåtit.
Men jag har inte förlåtit ännu, inte mig själv.
Däremot är du förlåten sen länge sen. Men ju mer klockan tickar
och ju högre antal dagar det går så blir jag mer förbannad OCH
besviken: att jag inte hade kunnat lära mig då.
Jag kan erkänna, helt ärligt, att jag inte lärt mig ännu. Jag har inte
blivit bättre i tankarna, men jag har blivit bättre på att kontrollera.
Dock känner jag sådan stor påfrestning och att jag måste kontrollera
det, får inte släppa ut det- får inte förstöra något igen som jag kommer
ångra. Men samtidigt... Är det så bra att kontrollera det så intensivt?
Är det så bra att jag stänger det inne? För i slutändan.. Kommer inte
allt ha byggts på fel sak? Kontroll & rädsla men ingen kärlek.
