Evelina

Ångesten väller över. hade lärt mig kontrollera, men
det brast. allt brast när du brast -när du försvann.
Jag försöker tänka att det fanns en orsak för allt detta, men jag
kan inte tänka mig att det finns en sådan bra orsak att du
skulle berövas från oss, du utav alla. det är ofattbart.
Dels så hade du väl redan gjort så mycket i livet, inte räddat
folk från hunger, fattigdom men du hjälpte folk i din närhet. En liten
gest som blev en stor hjälp. Känslan du spred till folk, värmen och glädjen.
Vad en människa behöver.

Jag minns, jag vill inte, men jag minns, ögonblicket jag fick veta om att du
satt i bilen. att du var borta.
Först när jag hörde om olyckan ignorerade jag den, självklart hemskt att
den hände men jag tänkte att det händer ju ALDRIG någon i min närhet.
Några få timmar senare fick jag veta att det hände någon i min närhet,
att det hände dig. att du satt i bilen. du försvann.
trodde att det var ett hemskt skämt, att de hade hört fel. men det var bara
mitt hopp som lekte med mig, mitt hopp som släcktes efter några minuter.
Jag vet inte vem jag ska ringa längre, vem
som ska tända mitt hopp i de svåraste stunderna. Den person jag ringde försvann
och nu vet jag inte vad jag ska göra.